(En svensk version finns under denna text)

  Computers in poor countries – what happens when cultures who are in the Middle Ages are thrown into the ICT age?
  Can a country like Namibia become an ICT nation in a few decades?
What will it take for a country to ICT-integrated? Must there be a tradition of effective university and school systems?
  These are questions asked in StrömP2, a radio program that paints the future.
Listeners will be given the opportunity of a future vision that (for once) is not thwarted by a shitty reality. To assist in the program is a Future Expert, and in personal talks the program tries to find tomorrow’s cultural language, as it is shaped in a globalized and virtualized world.

  To see into the future is difficult, and usually not very fruitful.
In order to predict our actual future we need to entail real coordinates, we have to consider demographic statistics, export figures, tax policy, and everything else that actually is forcing us into the future we are trying to predict.
  To paint a vision is something completely different.
When we paint a vision, we do so in an ideal world, leaving out those parts of the reality that interferes with our vision. We have clarified the picture, but to paint it, we give ourselves permission to disregard facts that interfere with our vision.
  This is perhaps especially valid if I want to paint a positive vision for Namibia, or rather for the African continent. Namibia in 2025 is difficult to visualize without looking out over an entire continent, and then also to see its place in a globalised world.

A MAGPIE’S NEST

  But whether a vision is based on a Namibian or Pan-African perspective, we must push away the reality in many areas. The continent is in many ways a magpie’s nest, and a third of Africa lacks even an official ICT strategy. The virtualisation of the continent is diverse in a not so constructive way.

  I simplify: 

• Some countries focus on the technification itself, which almost solely means construction of coherent technology (for example Nigeria, three of its own communications satellites in the air, close to 74 million mobile phones sold in the last 18 months) and with a commercial and expansive focus, but with a rather low priority on such things as public applications and public availability. 
• Some countries leave technifcation and business-based concepts to market forces and instead focuses on the social function, meaning that they give priority to investments in digital applications and system solutions, not IT as a tool for business development in the first place but instead with priority on the national resources, strengthening education, health, etc.
  Examples of such countries may be Rwanda, and Mozambique (and to some extent Tanzania), although this awareness is still so young that many officially sponsored concepts are still awaiting the impact. 
• A third line leaves to the market to develop the information sector, and puts no higher political priority on how the IT sector is used. As the market makes no moral committments but instead requires profit from each application, this third choice leaves the development and the social use of information technology in the hands of the few  international actors who are doing the work ”not-for-profit”.

A BRUTAL MARKET PROFILE

  As onions on the salmon comes also the specific market profile of Africa.
We are talking about the place on earth where capitalism shows off its most brutal face. A little hard haul; no business is interesting in Africa if it does not give at least 30 percent. But any investment that gives over 30 percent back requires a workforce with no value, and it further more makes environmental considerations irrelevant.
  Talking with African entrepreneurs on social and environmental responsibility is difficult. A company conscience lowers profits significantly, that’s a common statement. And because this continent neither has any real legislative ability to prosecute environmental and social violations or any moral pressure on the market to shoulder the responsibility, it makes it rather difficult to change of Africa’s market profile. 
  Also; seven out of ten large companies on the continent are colonial traders from the West. Nine out of ten environmental villains are acting from Western countries. There are companies like Shell, Texaco, Lundin Oil, Boliden, CMC, to give some examples. There are giant Chinese and EU trawlers and consecutive dumping of industrial waste.
  Ultimately, therefore, the continent has very little to say in terms of environmental and market forces. There is still a colonial western world governing the post-colonial continent’s development.

ROLE MODEL DEMOCRACY?

  Nevertheless, it should be stressed that Africa is not only the cradle of humanity, but probably also has potential for the epithet ”the people’s nursery of democracy”.
  One can object to the many forms of local democracy and the plethora of organizations for community activism, which represent the Africans’ alternative to brutal market economy and undemocratic governments.
  One may object, because there usually is a small democratic deficit also in the popular African structures. However, I note that the democratic deficit is much more pronounced in for example the ancient Greece (which is considered the cradle of democracy), the State of Israel (an apartheid state which calls itself democracy), or, for that matter, in today’s Swiss electoral system (that gave women the right to vote in parliamentary elections as late as 1971 and in local elections as recently as 1990).

A VIRTUAL ROUTE?

  What I instead find is that Africans so many times found their own solutions to problems that are both democratic, fascinating and inspiring. I see many exciting democratic models, all extremely fruitful when examined from a utopian perspective, without regard to today’s depressing reality.
  In a vision of the future I would bring the spirit of those grassroots organizations (Kalakuta, Kwani, Maasai Mbili, Sarangombe Women, Hands of Love, Green Belt Movement, etc) and move it into the virtual environment. Smartly done this could be really strong and probably not only give amazing results in the virtual world but it would also strengthen and streamline, as wise a popular resistance against corrupt domestic elites and against global capitalism.  
  New democratic expression would be investigated and hopefully established as solid democratic structures at both local and national level.

WHAT UTOPIA?

  But how ICT is used today on the Continent? And where is the utopia?
  Fascinating about Africa is that the continent’s so unfortunately declining development level, after all, did not prevent at least some 40 nations from, more or less consciously, in some cases completely without government interference, developing a variety of exciting applications and digital networks that clearly affect both social structure and human relationships.
  In fact, Africa has more than once skipped several steps in a development that we passed through. I refer to the example of fixed telephony, which did not get established on the continent widely before the mobile phone came and caused almost a total stop to the deployment of traditional telephone networks in many African countries.
  The African continent has always been adaptive, open to new ideas and creative malleability. The Africans have hungered for the digitization for nearly twenty years. It took good time for the continent to get started, but once the development was initiated we saw the same explosive movement as in the richer part of the world.
  In today’s Africa media convergence is at the forefront. Mobile telephony, radio, television, Internet and print media work together seamlessly in a variety of social or business-based concepts. Convergence is often full, with extensive interactive information management and clear social implications (school schedule, academic libraries, pay exam fees, pick up and deliver documents, account for school assignments, buy textbooks, talk / chat with the tutor, etc = East African cell phone concept for students).

VIRTUAL BREAKTHROUGH

Two examples that might have given greater social impact than most applications are the incredibly successful MPesa and Zap systems, that with some good will could be called mobile banking.
  MPesa was first out, the Kenyan mobile operator Safaricom. Suddenly it was possible for Kenyans to send money to one another, pay bills, move money between accounts, handle leasing or do down-payments, etc. The system is a good three years old. It had its break-though at a time when a new ATM still resulted in a newspaper headline and at a time when it was easier to get a passport than a bank account.
  Today, it has actually for a while slowed up banks’ willingness to install new ATMs and it has definitely changed the social fabric of the country.
  MPesa can now be used in the three East African countries, and it is also available in England. Mobile operator Zain’s Zap system is available in 16 African countries and has been as revolutionary as a consumer-based financial systems in nation after nation.

SOCIAL IMPACT

  But how can a mobile financial system create social change?  The explanation is to be found in the recently started and increasingly faster urbanisation.
  1933 is a groundbreaking milstone in Sweden, that’s when, for the first time, more Swedes lived in urban than in rural areas
  Kenya has a long way to go for that to happen, still lives 70 percent of the population in on the countryside, in rural areas. But the last quarter century, urbanization has accelerated.
  For a long time (but the last two decades of rapidly increasing rate) the country’s households have sought their livelihoods in Kenya’s growing population centers. The family provider has gone to town to get an income and at home in the country, the family has been, struggling with a increasingly drier soil cake for their livelihood.
  Once a month (at payday), the man has made the long journey back to the family, to hand over money and ensure that they have been near what they need.
Since MPesa was launched fewer men are travelling home at the end of the month. They are instead sending over the month’s money, and they stay in town.
  Now, after less than half a decade, researchers are baffled because they can see a range of possible effects of this. They’ve talked about increasing family breakdown and increased polygamy, and because of this effect some has even tied MPesa to increase HIV spread (loose).

USE THE BLIND EYE

  A future discussion with a positive and optimistic note is a bit strange given the context of Africa’s situation today, it feels so far from reality that it instead becomes a childs’ play and it has very little of real substance.
  Still, I can see how important this debate is. Not for Africans. But for people in the West, which has a rather desperate image of Africa. It is important to paint a positive vision of the continent and actually imagine what it would look like with a real peoples’ influence in these matters.
  In such a context, the digital technology is a hub around which a variety of individually different concepts can interact, just to increase popular participation and influence.
  So I turn a blind eye to things like corrupt politics, post-colonial exploitation, poor development policies, shitty pan-African ICT strategy or irreversible continental environmental damage.
  I assume the positive and I leave the dodgy reality behind me. I assimilate the many more or less informal forms of organized grass-roots democracy that exists here. That’s the basis for my vision; I find the sound and the many African examples that call for engagement. 

A VISION

  The vision is clear – Namibia in 2025, but also Africa 2025th
  My thoughts follows discernible ways towards a united, democratic, culturally strong and economically dynamic Africa, a continent that rings in harmony with the increasingly globalized consciousness. And digital technology is at the core of that reasoning.
  It’s about the African oral tradition, about music, song, dance, drama and poetry. I’m talking about culture as a tool for liberation in a globalized world.
  For Africa this is obvious. With hundreds of different cultures, and a variety of ethnic groups that historically have been in constant motion and constant encounters with other cultures, they all have their own tradition has become vitally necessary for the group’s survival, it creates a strong bond within the group and establishes its identity outwards, it serves as protection and as proof of group power.
  Without written language, and often nomadic, the oral tradition dominated the entire continent, the family history, the folklore, on an everyday basis in the form of medical advice, in the determination of social codes, etc.
  The entire group’s own self-image, has been spoken, sung and danced forward. That way the tradition has moved through history.

NEW FORMS OF SOCIAL MEDIA

  With a lightning-fast digital infrastructure development in the years 2010-2025 the continent explodes in a variety of new forms of social media, new creative tool for economic and cultural cooperation, new forms of popular democracy and new, digitally integrated,
interest groups.
  A virtualized world is perfectly suited for audio-visual applications, and that is completely in accordance with the African oral tradition. The digital trend plays right into the hands of a continent just waiting for the opportunity.

  I can take an example of what I’m talking about:
  I devoted a day to google around and to make calls to UN and NGO contacts, to get an idea of how extensive and active cultural documentation is on the continent. I was pleasantly surprised. I managed with just a little phone work and internet for a few hours to make a list of 164 projects that are being or have been implemented since 2002. I would guess that the sum is greater. It was just doing a quick check.
  I was happy because active cultural documentation is probably one of the more effective roads to a democratic and dynamic Africa. It is not just to document vanishing cultures. In fact, each individual project is a piece of a larger puzzle. The individual piece summarizes a holistic (inclusive, from history and popular religious ideas to the overall professional knowledge and visions for the future) but demographically limited cultural tradition (limited to the own group).
  With all the pieces in place, however, an image of a common African identity emerges. 

  Cultural documentation is now easy to implement. Experience from previous projects has resulted in experiences, working practices, systems and software applications that can be easily taken over by new entrants.
  This means ultimately that low-skilled people can contribute to the documentation and still get their knowledge transmitted further up the academic ladder. This also means that the scientific documentation methods are explained and tested as well as used practically by unskilled people.

DIG WHERE YOU STAND

  A pan-African version of the Swedish ”Dig where you stand” movement is emerging in my vision. Backed by an online support system a vast amount of village groups, football teams, churches and interest groups are “digging”, finding and documenting their family history och tribal traditions, and thus everybody helps in a large interconnected mapping of folk culture and folk history.
  Data from thousands of respondents have in 2025 created a giant pan-African cultural library, above all a tool to further enhance Africa’s cultural tolerance and strengthen a pan-African self-image, but of course available to all on the international stage, and as this also made use of. This giant folk culture documentation is namely at the same time a huge audio-visual archive, available for as wise filmmakers and musicians all over the world

But how can this unite Africa?
  It’s about letting cultures meet, breast to breast, and heart to heart. Several clear steps have already been taken at pan-African level, and broad popular movements as well as the global ICT development drive the development. 
  Today, 130-135 million Africans speak Swahili, but it is only between 5 and 10 million who are born with Swahili as their first language. The rest learn Swahili as second or third language. Partly because the language is useful in so many countries. To some extent, Swahili is promoted by many African leaders. One explanation is the existence of Swahili-speaking Tanzania, which for decades provided a refuge for the continent’s liberation movements. Many of today’s African statesmen who has spent time in Tanzania and thus learned the language.
  Partly because of the support from the highest level, but also because the rapid proliferation of Swahili in recent years, the African Union promotes Swahili as the official language of the AU. That decision will accelerate the already rapid Swahili deployment. 
  Africa can become a strong community with the help of a unifying language and the power of a highly interconnected cultural tapestry, where keywords such as Ubuntu (Zulu = ”all related”) or Mapinduzi (Swahili = ”revolutionary change”) despite their very different origin unambiguously raises the Pan-African commitment, recognized by, and linking, Africans across the continent.

AFRICA MAKES A GLOBAL IMPRINT

  But with the new technology we will not only meet old cultures (and learn from each other).
2025, it has also grown in Africa, a series of new cultural expressions, all the result of an emerging virtual Pan-African arena for cultural meetings.
  Not least including a range of new and popular musical genres, which are all based on digital technology, and who in their sound bring together not only the Pan-African heritage, but also influences from the rest of the world. For example, the strong musical ties that always existed between South America and Africa, in 2025 not only strengthened, but also in many countries institutionalized.
  This has been achieved largely thanks to the Brazilian government, who launched a new global copyright law, accompanied by Brazil, Colombia and several African countries, with Namibia and Tanzania at the forefront. 
  Now the world is conquered by glittery South African ”Swank” (a mix of Europop and South African tribal music, with Zulu music as a base) or the Central African ”Singala” (a fusion of the Congolese Lingala, East African Benga (Luo) and Latin American salsa).
  This has become possible because in 2025, Africa has come to realize that the very diverse cultural fabric that repeatedly has been exploited by colonialists and post-colonialists to sow discord and division, in fact, is the strongest weapon the continent and Africans have in their struggle for self-determination and freedom.

Africa 2025 has a unifying identity, and the continent puts its clear imprint on the global community.

Anders Köhler
Media Strategist
Associated Media Professionals
Nairobi, Kenya

  Datorer i fattiga länder – vad händer när kulturer som befinner sig som på medeltiden kastas in i IT-åldern?
  Kan ett land som Namibia bli en ICT-nation på några årtionden?
Vad krävs för att ett land ska bli ICT-integrerat? Måste det finnas en tradition med universitet och effektivt skolsystem?
  Det är frågorna som ställs i StrömP2, programmet som målar framtiden.
Lyssnarna ska ges möjlighet till en framtidsvision som (för en gångs skull) inte motarbetas av en taskig verklighet. Som hjälp finns framtidsexperten, och via samtal försöker programmet finna framtidens kulturella språk, så som det formats i en globaliserad och virtualiserad värld.

  Att se in i framtiden är svårt, och oftast föga fruktsamt. Att måla upp en vision är något helt annat.
  För att förutspå vår faktiska framtid måste vi luta oss mot reella koordinater, vi måste väga in födelsestatistik, exportsiffror, skattepolitik, och allt det andra som de facto kommer att tvinga oss in i den framtid vi försöker förutspå.
  När vi målar upp en vision gör vi det i den bästa av världar Vi utesluter de delar av verkligenheten som stör vår vision. Vi har bilden klar, men för att kunna måla upp den ger vi oss själva tillåtelse att åsidosätta fakta som stör vår vision.
  Det gäller kanske speciellt om jag vill måla upp en positiv vision för Namibia, eller snarare för kontinenten Afrika. Namibia 2025 är nämligen svårt att visualisera utan att blicka ut över en hel kontinent, och utan att sedan se dess plats i en globaliserad värld.

DET SPRETAR

  Men vare sig en vision utgår från ett namibiskt eller pan-afrikanskt perspektiv måste vi skjuta bort verkligheten på många områden. Kontinenten är splittrad, och en tredjedel av Afrika saknar till och med en officiell ICT-strategi. Det spretar rejält i digitaliseringen av kontinenten.

Jag schematiserar:

• En del länder fokuserar tekniskt, något som innebär konsekvent uppbyggnad av teknologi (ex Nigeria, tre egna kommunikationssatelliter i luften, nära 74 miljoner sålda mobiltelefoner de senaste 18 månaderna etc) med ett affärsmässigt fokus på hela kontinenten, men förhållandevis låg prioritet på sådant som publika applikationer och allmän tillgänglighet.
• Några länder överlåter teknifiering och affärsbaserade koncept åt marknadskrafterna och istället fokuserar på social funktion, dvs prioriterar satsningar på digitala applikationer och tillämpningar, alltså IT som redskap inte för affärsutveckling i första hand utan istället på nationella resursförstärkningar inom utbildning, hälsovård etc.
  Exempel på sådana länder kan vara Rwanda, Tanzania eller Moçambique, även om denna medvetenhet ännu är så ung att flera officiellt stödda koncept fortfarande väntar på ett genomslag.
• En tredje linje överlåter åt marknaden att utveckla infosektorn, och sätter heller egentligen inte någon högre politisk prioriteringsgrad på hur IT-sektorn används. Eftersom marknaden inte gör några ideella insatser utan kräver vinst från varje applikation innebär detta tredje vägval att den sociala användningen av infoteknologin hamnar i händerna på de få internationella aktörer som gör jobbet ”not-for-profit”.

BRUTAL MARKNADSPROFIL

  Som lök på laxen kommer också den speciella marknadssituationen i Afrika.
  Vi talar nämligen om den plats på jorden där kapitalismen visar upp sitt allra mest brutala ansikte. Lite hårddraget; Ingen business är intressant i Afrika om den inte ger minst 30 procent. Men för att en satsning ska ge över 30 procent tillbaka fordras att arbetskraften saknar värde och att miljöhänsyn är irrelevanta.
  Att prata med afrikanska företagare om socialt och ekologiskt ansvar är svårt. Ett företagssamvete sänker vinsten påtagligt, anses det. Och eftersom det på denna kontinent varken finns riktiga legislativa möjligheter att beivra övertramp eller något moraliskt tryck på marknaden att axla ansvaret så ter sig en förändring av Afrikas marknadsekonomiska ”profil” ganska svårgenomförbar.
  Till saken hör också att sju av tio storföretag på kontinenten är koloniala aktörer från väst. Nio av tio miljöbovar agerar också från väst. Det handlar om företag som Shell, Texaco, Lundin Oil, Boliden, CMC, för att ge några exempel. Det handlar om gigantiska kinesiska trålare och om dumpning av industriavfall.
  I slutänden har alltså kontinenten väldigt lite att säga till om vad gäller miljö och  marknadskrafter. Det är fortfarande en kolonial västvärld som styr kontinentens s k postkoloniala utveckling.

DEMOKRATISKA EXEMPEL

  Trots detta bör det betonas att Afrika inte bara är mänsklighetens vagga, utan förmodligen också har potential för epitetet ”den folkliga demokratins barnkammare”.
  Man kan resa invändningar mot de otaliga former av lokal demokrati och den uppsjö av organisationer för community activism som utgör afrikanernas alternativ till brutal marknadsekonomi och odemokratiska regeringar.
  Man kan göra invändningar därför att det förstås oftast finns ett litet demokratiskt underskott även i de folkliga afrikanska strukturerna. Jag noterar dock att det demokratiska underskottet är så mycket mer uttalat i ex vis det antika Grekland (som anses vara demokratins vagga), i staten Israel (en apartheidstat som kallar sig demokrati) eller, för den delen, i dagens schweiziska valsystem (där kvinnorna fick rösträtt i riksdagsval först 1971 och i lokalval så sent som 1990).

  Vad jag istället konstaterar är att afrikanerna många ggr funnit egna lösningar på demokratiska problem som både fascinerar och inspirerar. Jag ser en mängd spännande demokratiska modeller, samtliga synnerligen fruktbara att granska i ett utopiskt perspektiv, utan hänsyn till dagens deprimerande verklighet.
I en framtidsvision skulle andan bakom dessa gräsrotsorganisationer (Kalakuta, Kwani, Maasai Mbili, Sarangombe Women, Hands of Love, Green Belt Movement, etc) flyttas över i virtuell miljö. Smart utfört kunde detta vara verkligt kraftfullt och förmodligen inte bara ge förbluffande resultat i den virtuella världen utan det skulle också stärka och effektivisera, ex vis ett folkligt motstånd mot korrupta inhemska eliter och mot globalkapitalismen. Nya demokratiska uttryck skulle prövas och förhoppningsvis etableras som fasta demokratiska strukturer på både lokal och nationell nivå.

VAR ÄR VISIONEN IDAG?

  Men hur används ICT idag på kontinenten?  Och var finns utopierna?
Fascinerande med Afrika är att kontinentens ökande underutveckling trots allt inte hindrat åtminstone ett 40-tal nationer från att mer eller mindre medvetet – i vissa fall helt utan statlig inblandning – utveckla en mängd spännande applikationer och digitala nätverk som tydligt påverkat både samhällsstrukturer och mänskliga relationer.
  I realiteten har Afrika mer än en gång hoppat över flera steg i en utveckling som vi passerat igenom. Jag tänker till exempel på den fasta telefonin, som inte hann etableras brett på kontinenten innan mobiltelefonen kom och orsakade i stort sett ett totalstopp på utbyggnaden av traditionella telefonnät i många afrikanska länder.

  Den afrikanska kontinenten har alltid varit adaptiv, öppen för nya idéer och kreativt formbar. Afrikanerna har hungrat efter digitalisering i snart tjugo år. Det tog tid för kontinenten att att komma igång, men när väl utvecklingen startat blev den lika explosiv som i den rikare delen av världen.
  I dagens Afrika sitter mediekonvergensen i högsätet. Mobiltelefoni, radio, TV, internet och tryckta medier samverkar sömlöst i en rad olika sociala eller affärsbaserade koncept. Konvergensen är många gånger fullständig, med bred interaktiv informationshantering och tydliga samhälleliga implikationer (skolschema, universitetsbibliotek, betala examensavgifter, hämta och leverera dokument, redovisa skoluppgifter, köpa skolböcker, prata/chatta med handledaren etc =  östafrikanskt mobiltelefonkoncept för studenter). 

TYDLIG PÅVERKAN

  Två exempel som kanske gett större social påverkan än de flesta applikationer är de otroligt framgångsrika MPesa- och Zap-systemen, som med lite god vilja skulle kunna kallas mobila banker.
MPesa var först ut, genom kenyanska mobiloperatören Safaricom. Plötsligt kunde kenyanerna skicka pengar till varandra, betala räkningar, flytta pengar mellan konton, göra avbetalningsköp etc.
  Systemet har drygt tre år på nacken. Det kom vid en tidpunkt då en ny bankomat någonstans gav tidningsrubriker och det var lättare att få ett pass än ett bankkonto. Idag har det faktiskt t o m dämpat bankernas vilja att installera nya bankomater och det har definitivt förändrat den sociala strukturen i landet.
  MPesa kan idag använda i tre östafrikanska länder, och är även tillgängligt i England. Mobiloperatören Zain – är tillgänglig i 16 afrikanska länder och har varit lika revolutionerande som konsumentbaserat ekonomisystem i nation efter nation. 

  Hur kan då ett mobilt ekonomisystem skapa sociala förändringar? Förklaringen finns i en blixtrande snabb urbanisering.
  1933 bodde det för första ggn fler svenskar i tätort än på landsbygden. Kenya har långt kvar dit, fortfarande bor 70 procent av landets befolkning i primitiva lerhus på landsbygden. Men det senaste kvartsseklet har urbaniseringen accelererat.
  Under lång tid – men de två senaste årtiondena i snabbt ökande grad – har landets familjeförsörjare sökt sin utkomst i Kenyas växande befolkningscentra, dvs mannen i huset har åkt till stan för att få en inkomst och kvar hemma på landet har familjen blivit, kämpande med en allt torrare jordplätt för sin utkomst.
  En gång i månaden (vid lönedags) har mannen sedan gjort den långa färden tillbaka till familjen, för att lämna över pengar och försäkra sig om att de nära har det de behöver.
  Sedan MPesa lanserats reser allt färre män hem i slutet av månaden. Man nöjer sig istället med att skicka över månadspengen, och stannar kvar i stan.
  Nu efter ett halvt årtionde börjar förbluffade forskare se en rad möjliga effekter av detta. Man har pratat om ökade familjesplittringar och ökat månggifte, och på grund av denna inverkan har någon även knutit MPesa till ökad HIV-spridning.

BLUNDA FÖR VERKLIGHETEN

  En framtidsdiskussion med ett positivt och optimistiskt tonläge är en lite främmande tanke mot bakgrund av Afrikas situation idag, det känns så långt från verkligheten att det istället blir en lek och väldigt lite av reell substans.
  Samtidigt kan jag se hur viktig en sådan diskussion är. Inte i första hand för afrikanerna. Men för folk i väst, som har en ganska hopplös bild av Afrika, är det viktigt att vi kan lyfta upp starka och positiva företeelser på kontinenten och faktiskt föreställa oss hur det skulle se ut med ett verkligt folkligt inflytande.
  I det sammanhanget blir den digitala tekniken ett nav runt vilket en mängd var för sig olika koncept samverkar, just för att öka folkligt inflytande och deltagande.
  Alltså blundar jag för sådant som korrupt politik, post-kolonial utsugning, ogenomtänkt biståndspolitik, dålig pan-afrikansk ICT strategi eller oåterkallelig kontinental miljöförstöring.
  Jag utgår ifrån det positiva och lämnar den taskiga verkligheten bakom mig. Jag utgår ifrån de många mer eller mindre informella formerna av organiserad folklig demokrati som finns här. Då blir det bra, jag finner en öppen ton och många exempel som manar till engagemang.

EN VISION

  Visionen är klar – Namibia 2025, men också Africa 2025.
  Tankarna följer några skönjbara vägar mot ett enat, demokratiskt, kulturellt starkt och ekonomiskt dynamiskt Afrika, en kontinent som klingar i harmoni med det allt mer globaliserade medvetandet. Och den digitala tekniken är som sagt pudelns kärna.
  Det handlar om den muntliga afrikanska traditionen, om musik, sång, dans, drama och poesi. Jag talar om kulturen som redskap för befrielse i en globaliserad värld.
  För Afrika är det en självklarhet. Med hundratals vitt skilda kulturer och en mängd folkgrupper som historiskt varit i ständig rörelse och i ständiga möten med andra kulturer har den egna traditionen blivit livsnödvändig för gruppens överlevnad, den skapar starka band inom gruppen och fastställer dess identitet utåt, som skydd och bevis på styrka.
  Utan skriftspråk och oftast nomadiserande har den orala traditionen dominerat över hela kontinenten i släktkrönikor, i folksagor, i form av medicinska råd, vid fastställande av sociala koder etc.
  Den egna gruppens hela självbild, har talats, sjungits och dansats fram. Så har traditionen förts vidare.

EN DIGITAL EXPLOSION

  Med en blixtsnabb digital infratrukturutveckling under åren 2010-2025 exploderar kontinenten i en uppsjö av nya former av sociala medier, nya kreativa redskap för ekonomiskt och kulturellt samarbete, nya former av folklig demokrati och nya, digitalt samordnade, intressegrupper.
  I en virtualiserad värld passar det utmärkt att arbeta audiovisuellt, dvs helt i enlighet med den tusenåriga afrikanska traditionen.
  Den digitala utvecklingen spelar rakt i händerna på en kontinent som bara väntat på möjligheten.

Jag kan ta ett exempel på vad jag pratar om:
  Jag ägnade en dag åt att googla och ringa runt till FN- och NGO-kontakter för att får en bild av hur omfattande och aktiv kulturdokumentationen är på kontinenten. Jag blev glatt överraskad.
  Jag lyckades att med bara lite telefon och några timmar internet göra en lista på 164 projekt som pågår eller har genomförts sedan 2002. Jag skulle gissa att summan är större. Det var bara en snabbkoll jag gjorde.
  Jag blev glad därför att aktiv kulturdokumentation förmodligen är en av de mer effektiva vägarna till ett demokratiskt och dynamiskt Afrika. Det handlar inte bara om att dokumentera försvinnande kulturer. I själva verket blir varje enskilt projekt en pusselbit i ett större pussel. Den enskilda biten sammanfattar en holistisk (allomfattande, från folklig historia och religiösa föreställningar till samlad yrkeskunskap och framtidsvisioner) men demografiskt  begränsad kulturtradition (begränsad till den egna gruppen).
Med alla pusselbitar på plats framträder dock bilden av en gemensam, afrikansk identitet.

GRÄV DÄR DU STÅR!

  Kulturdokumentation är numera lätt att genomföra. Erfarenheten från tidigare projekt har resulterat i erfarenheter, arbetsrutiner, mjukvara och systemapplikationer som enkelt kan övertas av nytillkomna aktörer.
  Det innebär i förlängningen att lågutbildade människor kan bidra till dokumentationen och ändå får sin kunskap vidarebefordrad högre upp på den akademiska stegen. Det innebär samtidigt att vetenskapliga dokumentationsmetoder blir förklarade, utprovade och brukade av lågutbildade människor.
  En pan-afrikansk version av den svenska ”Gräv där du står”-rörelsen växer fram i min vision. Uppbackad av ett online stödsystem tar en mängd små byagrupper, fotbollslag, kyrkor och intresseföreningar upp grävandet, och alla hjälps åt i en stor sammanlänkad kartläggning av folkkultur och folklig historia.
  Uppgifter från tusentals uppgiftslämnare har 2025 skapat ett gigantiskt pan-afrikanskt kulturbibliotek, framförallt ett redskap för att ytterligare öka Afrikas kulturella tolerans och stärka en pan-afrikansk självbild men förstås tillgängligt för alla på den internationella arenan, och utnyttjat. Denna gigantiska folkliga kulturdokumentation är ju samtidigt ett gigantiskt audiovisuellt arkiv, tillgängligt för ex vis filmare och musiker över hela världen

HUR KAN DETTA ENA AFRIKA?

  Det handlar om att låta kulturerna mötas, bröst mot bröst, och hjärta mot hjärta. Flera tydliga steg har redan tagits på pan-afrikansk nivå, och breda folkliga rörelser driver på utvecklingen.
  Idag talar 130-135 miljoner afrikaner swahili, men det är bara mellan 5 och 10 miljoner som föds med swahili som förstaspråk. Resten lär sig swahili som andra, eller tredje språk. Dels för att språket är användbart i så många länder. 
  Till viss del för att swahili ”promotas” av många afrikanska ledare. En förklaring till det  finns i swahilitalande Tanzania, som under årtionden erbjöd en fristad åt kontinentens befrielserörelser. Många av dagens afrikanska statsmän har tillbringat tid i Tanzania och därmed lärt sig språket.
  Delvis på grund av det stödet från högsta ort, men också p g a swahilins snabba spridning de senaste åren, har African Union beslutat att göra swahili till officiellt AU-språk. Det beslutet kommer att skynda på den redan snabba spridningen.
  Afrika kan bli en stark gemensamhet med hjälp av ett enande språk och i kraft av en starkt sammanlänkad kulturell väv, där nyckelord som Ubuntu (zulu=”allt hänger samman”) eller Mapinduzi (swahili=”omvälvande förändring”) trots sina vitt skilda ursprung otvetydigt väcker pan-afrikanskt engagemang, känns igen av, och sammanlänkar, afrikaner över hela kontinenten.

DIGITAL KULTUREXPLOSION

  Men med den nya tekniken möts inte bara gamla kulturer och lär av varandra.
2025 har det i Afrika också vuxit fram en rad nya kulturella yttringar, alla resultatet av en uppdykande virtuell pan-afrikansk arena för kulturella möten.
  Inte minst märks en rad nya och populära musikgenrer, som alla bygger på den digitala tekniken, och som i sin ljudbild smälter samman inte bara det pan-afrikanska kulturarvet utan även influenser från övriga världen. Till exempel har de starka musikaliska band som alltid funnits mellan Sydamerika och Afrika, år 2025 inte bara stärkts, utan även i många länder institutionaliserats.
  Detta har skett mycket tack vare den brasilianska regeringens initiativ till en ny global upphovsrättslag, något som tvingades fram tillsammans av Brasilien, Colombia och en rad afrikanska länder, med Namibia och Tanzania i bräschen.
  2025 erövras därför världen av sådant som glittrig sydafrikansk ”Swank” (en mix av Europop och sydafrikansk stammusik, med zulumusik som bas) eller centralafrikansk ”Singala” (en sammansmältning av den kongolesiska lingalan, östafrikansk benga (luo) och latinamerikansk salsa).
  Det har blivit möjligt därför att 2025 har Afrika kommit till insikt om att just den mångfasetterade kulturella väv som gång på gång utnyttjats av kolonialister och post-kolonalister för att utså split och splittring, i själva verket är det starkaste vapen kontinenten och afrikanerna har i sin kamp för självbestämmande och frihet.

Afrika har 2025 fått en enande identitet, och kontinenten sätter sitt tydliga avtryck på det globala samhället.

Anders Köhler
Mediestrateg
Associated Media Professionals
Nairobi, Kenya